Existerar onödig slutenvård i praktiken?
– webbkollenintervjuer med sköra äldre som skrivs ut från allmänmedicinsk vårdavdelning
Bakgrund
Äldre multisjuka patienter far ofta illa p.g.a. bristande samordning och oklar ansvarsfördelning mellan olika behandlingsinstanser. Tydligast visar sig detta i läkemedelsbehandlingen, med bristande uppföljning, överförskrivning och interaktioner mellan olika läkemedel. Läkemedelsbiverkningar i form av diffusa och svårtolkade somatiska och psykiska symtom som kräver sjukhusinläggning är vanliga. De återkommande och täta sjukhusinläggningarna har fått alltmer uppmärksamhet eftersom de hade kunna undvikas med adekvata åtgärder inom den öppna vården och kommunala omsorgen. I början av 2014 fick en grupp inom NU-akademin till uppgift att intervjua 20 utskrivningsklara patienter som uppfyllde Socialstyrelsens kriterier för de mest sjuka äldre, för att ta reda på om deras inläggning på sjukhuset var nödvändigt eller hade kunna undvikas genom adekvata åtgärder i primärvården eller i den kommunala omsorgen.
Frågeställningar
Hade återinläggningen kunnat undvikas? '
Hur är samstämmigheten mellan patienters egna berättelser och uppgifter i journalerna?
Metodansats
20 patienter ≥65 år som var återinskrivna inom 30 dagar och uppfyllde någon av diagnoserna som ingår i definitionen av undvikbar slutenvård identifierades på MAVA på NÄL, informerades och tillfrågades om de ville delta i en intervju. Etikansökan gjordes till etikkommittén på Högskolan Väst. Åtta män och tolv kvinnor bosatta, varav en person i särskilt boende, i NU– sjukvårdens upptagningsområde intervjuades.
Samtliga deltagare intervjuades på sjukhuset av antingen Hanna Hogersson, sjuksköterska på MÄVA, eller Berit Forsman. Intervjuerna spelades in. Innehållsanalys användes för att identifiera teman och kategorier i intervjuerna. En utökad och modifierad version av Webbkollen återinskrivna användes som intervjumall.
Journaler i slutenvården och primärvården granskades för att jämföra informanternas intervjusvar med den dokumenterade informationen. Sammanställningen och den skriftliga rapporten författades av Berit Forsman.
Resultat
Alla de intervjuade patienterna hade kommit till sjukhuset med hjälp av ambulans och i samtliga fall, utom två, stämde deras egen uppfattning om orsaken till inläggningen med vad som angavs i inskrivningsanteckningen i Melior.
Sexton patienter hade själva tagit initiativet att åka in till sjukhuset, efter att ha rådgjort med sina anhöriga. Sex patienter hade därutöver rådgjort med antingen sjukvårdsrådgivningen, hemtjänsten, hemsjukvårdssjuksköterska, KOL- eller hjärtsviktssjuksköterska. Tre personer hade först försökt att kontakta vårdcentralen, men av olika anledningar inte kunnat få ett besök (inga lediga tider, tog för lång tid osv.).
Intervjupersonerna angav att deras stöd vid hemgång till stor del bestod av släkt och vänner. Sju informanter svarade att de även vid nästa tillfälle de blir utskrivna från sjukhuset skulle vända sig till barn, väninnor, grannar eller anhöriga för hjälp. Tre svarade att de inte hade någon alls att vända sig till. Endast ett par intervjupersoner kände att de hade stöd från vårdcentralens specialistsjuksköterskor.
Flertalet ansåg att de antingen blivit hemskickade för tidigt, att de hade svåra fysiska symtom vid utskrivningen eller att det efterföljande stödet inte hade fungerat och att de därför inte hade mått bra sedan det senaste vårdtillfället. Samtliga informanter var övertygade om att det inte hade funnits något alternativ till att ringa ambulansen och åka in till sjukhuset. Flera personer angav att de helst skulle ha velat ha vård av sin ordinarie läkare eller av sin specialistsjuksköterska, exempelvis när de varit i behov av antibiotika, kortisonbehandling eller vätskedrivande mediciner. För många var det besvärande att ständigt behöva upprepa sina problem för nya personer. Ett par patienter uttryckte missnöje med vårdcentralens service, nåbarhet och kompetens. En patient t ex, som hade alla sina vårdkontakter på hjärtsviktmottagningen, kände stor osäkerhet när hon blev hänvisad till vårdcentralen för andra åkommor än hjärtproblemen.
Slutsatser
Flertalet av de intervjuade upplevde således att de inte var färdigbehandlade på sjukhuset, att de skrevs ut för tidigt, att de fått otillräcklig information från vården, att de inte visste vem de skulle vända sig till med sina frågor, att de var osäkra på sin medicinering och vad som hade hänt under vårdtiden (informationen gavs ofta i röriga och bullriga miljöer). Hade dessa frågor kunnat lösas av de olika vårdinstanserna i samarbete, hade troligen flera återinläggningar varit undvikbara.
Om projektet
Ansvarig forskare:
Anders Hansson
DL, MD
Telefon: 0733-60 88 91
E-post: anders.hansson@vgregion.se
Organisation:
NU-akademin Väst och Primärvård Västra Götalandsregionen
Medarbetare:
- Lena G Larsson, DSK, doktorand, Närhälsan, FoU Primärvård, Västra Götalandsregionen och NU-akademin
- Ann Svensson, PhD, Högskolan Väst
- Pia Ahlsén, SSK, PhD, Högskolan Väst
- Britt Hedman Ahlström, SSK, PhD, Högskolan Väst
- Berit Forsman, SSK, masterstudent, Högskolan Väst, författare till huvudrapporten
Projektperiod:
Hösten 2014 – våren 2015
